Unescos internationella konventioner om kulturarv

Inom kulturarvsbranschen finns Unescos internationella konventioner som Finland har förbundit sig till. De fungerar också som rättesnöre för Museiverkets verksamhet. Museiverket medverkar i beredningen och genomförandet av de åtgärder som avtalen kräver.

Världsarvskonventionen

Världsarvskonventionen – Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv – är en internationell konvention som Unesco godkände 1972. Den centrala utgångspunkten för konventionen är att världens kultur- och naturarv ska bevaras för kommande generationer. Målet med världsarvskonventionen är att världens folk ska samarbeta för att identifiera, skydda, bevara, presentera och överlämna det centrala kultur- och naturarvet i världen till kommande generationer. Världsarvet är hela mänsklighetens gemensamma kapital och skyddet av detta arv tillkommer alla stater. Finland ratificerade världsarvskonventionen 1987. Konventionen lyder i Finland under undervisnings- och kulturministeriet men Museiverket ansvarar för verkställandet. I början av 2017 hade 193 stater ratificerat konventionen.

Ansvaret hos stater som är parter i konventionen
Det tillkommer varje stat som är part i konventionen att identifiera, dokumentera och nominera objekt till listan över världsarv. Avtalsparterna ska även sköta om sina befintliga världsarvsobjekt. Parterna anmodas att samarbeta internationellt för att garantera att det gemensamma arvet bevaras. Tillståndet för skyddet av världsarvsobjekt ska även rapporteras vart sjätte år till Unescos Världsarvscentrum. Av rapporterna framgår hur parterna verkställer konventionen och hur de vårdar sina världsarvsobjekt. En negativ utveckling kan leda till att ett objekt överförs till listan över hotade objekt. I värsta fall kan objektet förlora sin status som världsarv.

Listan över världsarv
De stater som ratificerat konventionen kan framställa förslag om sina objekt till listan över världsarv. Objekten på listan delas in i kulturobjekt, naturobjekt och kombinerade objekt som representerar både kultur- och naturarvsvärden. Ett världsarvsobjekt kan bestå av ett eller flera objekt (seriellt världsarv). Också för seriella världsarv ska varje enskild del tillföra helheten mervärde. Objekten kan befinna sig på en eller flera staters område (gränsöverskridande världsarv). Årligen läggs omkring 20–30 objekt till listan över världsarv. Gränsen på 1 000 objekt på världsarvslistan spräcktes 2014. Hur många och hurdana objekt som finns på listan i dagsläget kan kontrolleras på Världsarvscentrets webbplats.

Preliminär lista
Objekt som föreslås till världsarvslistan ska först införas på en nationell preliminär lista. Där listas potentiella kultur- och naturarvs- samt kombinerade objekt som inom en nära framtid ska föreslås till världsarvslistan. Den preliminära listan ska uppdateras cirka vart tionde år. För uppdateringen av Finlands preliminära lista samarbetar Museiverket med Forststyrelsens Naturtjänster. De hör nationella experter och Åland samt upprättar ett förslag till en uppdaterad preliminär lista år 2018 på basis av dessa höranden. Enligt den nationella världsarvsstrategin ska den uppdaterade preliminära listan innefatta två till fyra objekt. Objekten på den preliminära listan utgör tillsammans med de befintliga objekten en trovärdig, balanserad och representativ helhet över Finlands mest värdefulla kultur- och naturobjekt.

Vid valet av objekt uppmärksammas särskilt tematiska grupper som enligt den globala strategin i anknytning till konventionen är underrepresenterade. Till de underrepresenterade grupperna hör bland annat 1900-talsarkitektur, kulturlandskap/omfattande landskapshelheter, industriobjekt, utkomststrategier och traditionell bosättning med tillhörande miljöer. Bland de överrepresenterade objekten finns bland annat historiska stadslandskap (medeltida, europeiska), religiösa monument (särskilt kristendomen) och de historiska perioderna (jämfört med den förhistoriska perioden och 1900-talet).

Prioritet ges såväl åt objekt som kombinerar kultur- och naturarv som åt seriella objekt med flera delobjekt och gränsöverskridande objekt. Dessutom undersöks möjligheterna att inkludera kulturarv under vatten på den preliminära listan.

Finlands nuvarande preliminära objekt listas på Världsarvscentrets webbplats.

Vad krävs av ett objekt som föreslås för upptagning på världsarvslistan?
Ett objekt som nomineras ska utgöra en sammanhängande helhet. Det ska alltså innehålla alla de element som krävs för att uttrycka ett universellt värde och dessa element ska vara så enhetliga och orörda som möjligt. Av världskulturarv förutsätts även autenticitet i dess egen kulturella kontext, exempelvis vad gäller form, material, funktion eller tradition.

Ett världsarvsobjekt som föreslås för upptagning på listan ska också ha getts formellt eller avtalsbaserat skydd mot de hot som kan inverka negativt på dess värden. Det bör noteras att en eventuell status som världsarv inte i sig är ett skyddsinstrument utan skyddet ska ske inom ramen för nationell lagstiftning på högsta möjliga skyddsnivå. Objektet ska avgränsas tydligt och gränserna ska omges av en skyddszon. Vid förvaltningen av området ska man iaktta en omsorgsfullt utarbetad skötsel- och nyttjandeplan och verksamheten på området ska vara ekologiskt och kulturellt hållbar. Objektet ska även åtnjuta lokalsamhällets stöd. Dessutom ska objektet uppfylla minst ett av de tio uppställda kriterierna.  

Alla ovannämnda krav ger objektet dess exceptionella universella värde (Outstanding Universal Value, OUV).

Nomineringsprocessen
När man avser föreslå ett objekt för nominering till världsarvslistan, lägger den föredragande staten fram en nomineringshandling för världsarvscentret. Att göra nomineringar kräver resurser – i praktiken lönar det sig att utarbeta förslagen i samarbete mellan flera aktörer och utnyttja det stöd Museiverket erbjuder. Den årliga tidsfristen för att inlämna nomineringshandlingar är den 1 februari. Världsarvscentret sänder de färdiga handlingarna till expertorganen för utvärdering (ICOMOS för kulturobjekt och IUCN i fråga om naturobjekt). Innan utgången av januari följande år delger expertorganen nationerna sina preliminära ståndpunkter angående förslagen och begär eventuella tilläggsuppgifter. Sex veckor innan kommitténs årliga sammanträde avger expertorganen sin slutliga rekommendation om de nominerade objekten. Världsarvskommittén fattar det slutliga beslutet om vilka objekt som upptas på världsarvslistan. Mer information om nomineringsprocessen finns i handboken Preparing World Heritage nominations – Resource Manual.

Världsarvskommittén
Världsarvskommittén har 21 medlemmar som väljs ut för sex år i taget bland konventionens medlemsländer i generalsamlingen som hålls vartannat år. Under de senaste åren har medlemsländerna frivilligt begränsat sin kommittéperiod till fyra år. Utöver besluten om nya utnämningar av världsarvsobjekt följer Världsarvskommittén även med de befintliga objektens situation och beslutar om användningen av Världsarvsfonden. Finland var medlem i Unescos Världsarvskommitté åren 1999–2004 och 2014–2017. Under bägge kommittéperioderna företrädde Museiverkets experter Finland i kulturfrågor. Dessutom deltog experter från undervisnings- och kulturministeriet samt utrikesministeriet i kommittéarbetet i Finland. Finland betonar inom det internationella världsarvsarbetet att förvaltningen och skyddsplanerna för världsarvsobjekten ska utvecklas och att världsarvslistan ska balanseras, bland annat så att fler förslag görs för objekt i underrepresenterade geografiska områden (Afrika och Stillahavsområden). Dessutom lägger Finland vikt vid att den allmänna kännedomen om världsarvsverksamheten förbättras, bland annat genom världsarvsfostran.

Finland och världsarvet Finlands världsarvsverksamhet styrs av det operativa regelverket (Operational Guidelines) för konventionens genomförande, den så kallade globala strategin som Världsarvskommittén godtog 1994 samt den nationella världsarvsstrategin 2015–2025 och den medföljande genomförandeplanen som utarbetats under insyn av undervisnings- och kulturministeriet. Museiverket delar ut bidrag för skötsel av Finlands världsarvsobjekt samt för forsknings- och utvecklingsprojekt kring dem. För närvarande finns det sju världsarvsobjekt i Finland. Av dessa är sex kulturarv medan ett objekt är naturarv.
 
Unescos Världsarvscentrum
Världsarvsobjekten på Unescos webbplats

Konventionen om skydd av det immateriella kulturarvet

Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet godkändes 2003. I Finland trädde konventionen i kraft 2013. Museiverket svarar för genomförandet av konventionen i Finland.

Levande immateriellt kulturarv kan vara muntlig tradition, framställande konst, sedvänjor i det sociala livet, ritualer och ceremonier. Det kan också vara uttryck, sedvänjor, kunskap, färdigheter - liksom tillhörande tillvägagångssätt, artefakter och kulturella miljöer.

Syftet med konventionen är att främja värnande om det levande immateriella kulturarvet samt öka medvetenheten om det immateriella kulturarvets betydelse. Konventionen framhäver förmedling av traditioner, kulturell mångfald samt människornas delaktighet i kulturarvet.

Konventionens anda förutsätter att lokalsamhällen spelar en viktig roll vid identifiering och definiering av det immateriella kulturarvet. Konventionen genomförs i Finland genom åtgärder som främjar och tryggar skyddet av det immateriella kulturarvet i allmänhet, till exempel när det gäller utbildning, forskning eller lagring. Som stöd för genomförandet har man också tillsatt en expertgrupp för det immateriella kulturarvet som stödjer genomförandet och fungerar som expert i frågor som gäller det immateriella kulturarvet.

Ett viktigt verktyg vid genomförandet är kretsarna för det immateriella kulturarvet som är avsedda att fungera som knutpunkter och samordnande organ för levande traditioner inom olika branscher. Först har man grundat kretsar för aktörer inom hantverkssektorn (december 2015) och natursektorn (april 2016).

Konventionen förutsätter att avtalsparterna gör upp en förteckning över det nationella immateriella kulturarvet. I Finland genomförs detta katalogiseringsarbete i två skeden. Den wikibaserade förteckningen som öppnades i februari 2016 erbjuder sammanslutningar och grupper en möjlighet att presentera sitt immateriella kulturarv och goda praxis när det gäller att värna om levande traditioner.

I Wikiförteckningen kan man lägga fram förslag till den nationella förteckningen över det levande kulturarvet som det finns 52 exempel på. Nästa gång man kan ansöka om införande på  den nationella förteckningen är tidigast 2019. Besluten om vilka objekt som tas upp på den nationella förteckningen och vilka som ska föreslås till Unescos listor fattas av undervisnings- och kulturministeriet på framställning av Museiverket och expertgruppen för det immateriella kulturarvet.

Webbplatsen för det immateriella kulturarvet
Wikiförteckning över det levande kulturarvet
Läromaterialspaket om levande kulturarv
Facebook sidor
Youtube kanal

Konvention om kulturarv under vatten

Även om Finland tills vidare inte har ratificerat konventionen om kulturarv under vatten, som godkändes vid Unescos generalkonferens 2001, vägleder konventionen redan i hög grad vår verksamhet. Den betonar innebörden av kulturarvet under vatten som en del av nationernas och staternas gemensamma kulturarv. Enligt den centrala skyddsprincipen i konventionen är det bra att i första hand låta kulturhistoriska fynd ligga kvar där de hittas. Om man i samband med undersökningar bärgar objekt eller delar av dem, ska man med hjälp av konservering och administration se till att kulturarvet bevaras på sikt.

Unescos konvention för skydd innefattar samma grundläggande principer för skydd av arkeologiskt kulturarv och kulturarv under vatten som Finlands lag om fornminnen. Fynd ska anmälas till myndigheterna och vrak som legat hundra år i vattnet definieras som fornlämningar.

Kulturarv får inte bärgas ur havet i syfte att eftersträva ekonomisk vinning och undersökningsmaterial som härstammar från ett kulturarvsobjekt får inte oåterkalleligt tas isär. För undersökning av kulturarv under vatten där det undersökta objektet rubbas, såsom vid en arkeologisk utgrävning, krävs tillstånd. För att främja den allmänna kännedomen ska ansvarsfull vrakdykning uppmuntras. Internationellt samarbete, forskning och utbildning främjar att skyddet är framgångsrikt.

Huvudämnen för artiklarna om kulturarv under vatten i Unesco-konventionen är definitionen av kulturarv under vatten samt de juridiska medel och internationella samarbetsmekanismer som används för att genomföra skyddet. I bilagan fastställs reglerna för marinarkeologisk undersökning och dokumentation, vilka vi redan rättar oss efter vid Museiverket. Den egentliga ratificeringsprocessen för konventionen är under arbete i Finland.

Läs mer om artiklarna i Unescokonventionen om kulturarv under vatten här.

Haagkonventionen

Haagkonventionen från år 1954 är en humanitär konvention godkänd vid UNESCO:s generalkonferens. Konventionens mål är att skydda kulturegendom i händelse av väpnad konflikt. Konventionen kom till efter andra världskriget i en situation, då en betydande del av det europeiska kulturarvet hade förstörts till följd av direkta och indirekta anfall samt på grund av röveri. Utgångspunkten för konventionen är att förstörelsen av enskilda nationers kulturegendom inte enbart är en nationell förlust, utan gäller också hela mänsklighetens kultur. Fastän konventionen delvis är föråldrad, är den alltjämt ett aktuellt dokument, som delvis har antagit formen av internationell rätt. Finland ratificerade konventionen och tillhörande protokoll år 1994.

Haagkonventionen förpliktar de krigande parterna att vid en väpnad konflikt freda de objekt som anses vara kulturegendom från egen militärisk verksamhet som skadar objekten eller berättigar till fientliga handlingar från motpartens sida. Konventionen förutsätter därför att fördragsparterna redan i fredstid har beredskap att skydda kulturegendomen samt gör innehållet i konventionen känt bland sina medborgare och väpnade styrkor.

I Finland har man under Museiverkets ledning skapat ett nätverk av ämbetsverk vilket förutsätts av konventionen samt preliminärt kartlagt den kulturegendom i landet vilken är av betydelse. Dessutom har man framställt ett förslag om sex kulturarvsobjekt som bör få ett särskilt skydd. I framtiden eftersträvar man att förstärka den kulturegendom som är allmänt skyddad, att göra upp  anvisningar för hur den skall vårdas och skyddas samt att utveckla skydds- och utvecklingsverksamheten.

Lag om godkännande av vissa bestämmelser i protokollet om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt och om tillämpningen av protokollet

Konvention om förbud mot och förhindrande av olovlig import och export av kulturföremål samt av överföring av äganderätten

Finland har ratificerat Unescos konvention om förbud mot och förhindrande av olovlig import och export av kulturföremål samt av överföring av äganderätten. I konventionen konstateras det att utbyte av kulturegendom ökar kännedomen om mänsklighetens bildning och berikar kulturlivet för alla folk och väcker högaktning och uppskattning mellan nationerna. Kulturegendomen är en grundfaktor för bildning och nationell kultur, vars verkliga värde kan förstås endast i ett sådant sammanhang där man vet så mycket som möjligt om dess ursprung, historia och traditionella miljö. På grund av detta har de stater som undertecknat avtalet skyldighet att skydda den kulturegendom som finns inom deras territorium mot stöld och olovlig export.

Unidroit-konventionen, som ingicks i Rom 1995, innehåller detaljerade bestämmelser om återlämnandet av stulna och olagligt exporterade kulturföremål. Den kompletterar därigenom Unescokonventionen till de delar den senare även i Finland ansetts vara bristfällig.

Lag om godkännande av vissa bestämmelser i Unidroit-konventionen om stulna eller olagligt exporterade kulturföremål och om tillämpningen av konventionen