00 Kaarina Kuusiston Linna

Arkeologiskt kulturarv

Med arkeologiskt kulturarv menar man fornlämningar, konstruktioner, avlagringar och fynd efter mänsklig verksamhet under förhistorisk eller historisk tid och som bevarats på land eller under vatten. De undersöks i första hand med arkeologiska metoder. Till de viktiga forskningsmetoderna hör granskning av fyndplatser, inventering av fornlämningar och arkeologiska utgrävningar. Forskningsrapporter och arkeologiska samlingar som utarbetas på basis av fältarbeten utgör grunden för all vår arkeologiska kunskap.

Fasta fornlämningar är en central del av vårt arkeologiska kulturarv och de har fredats genom lagen om fornminnen som minnen över Finlands tidigare bosättning. Till det arkeologiska kulturarvet hör även sådana konstruktioner och platser som enligt Museiverkets riktlinjer inte räknas in bland de fasta fornlämningar som avses i lagen om fornminnen, men som det ändå anses motiverat att bevara med tanke på deras historiska betydelse och deras värde som kulturarv. Sådana kulturarvsföremål kan föreslås för bevaring till exempel genom planläggningsmetoder.

Museiverket ansvarar tillsammans med landskapsmuseerna för att värna om det arkeologiska kulturarvet.  

Från stenåldern till modern tid

De arkeologiska undersökningsmetoderna är inte knutna till någon viss tidsperiod. Arkeologer kan lika gärna undersöka boplatser från stenåldern som övergetts för tusentals år sedan som avstjälpningsplatser som ännu är i bruk. Arkeologiska fynd delas ofta in i förhistoriska och historiska fynd, baserat på vilken perioden de daterats till. Förhistorien börjar när människor kommer till Finland efter istiden, för cirka 12 000 år sedan, och slutar vid uppkomsten av historiska källor när medeltiden börjar. Den historiska perioden har traditionellt ansetts börja i västra Finland på 1100-talet, i östra Finland på 1300-talet och ännu senare längre norrut.  

Genom att jämföra föremål och regionala fenomen kan man i det arkeologiska materialet särskilja tidsmässiga grupper och perioder. Placerad i kronologisk ordning uttrycker de relativa tidsbegrepp, det vill säga huruvida fyndet som granskas är äldre eller yngre än ett annat. Tidsbestämningar som fastställts genom naturvetenskapliga dateringsmetoder, särskilt radiokolmetoden och dendrokronologi, har gjort det möjligt att datera perioderna mycket precist och därigenom skapa absoluta kronologier, det vill säga kronologier uttryckta i årtal. Under den historiska perioden är skriftliga källor en viktig dateringsmetod. Dateringen av de arkeologiska perioderna varierar stort på olika håll i Finland. Kunskapen preciseras också kontinuerligt i ljuset av nya forskningsresultat. Läs mer i artikeln Kronologia i handboken Arkeologisen kulttuuriperinnön opas (på finska)

Arkeologiska föremål

Alla lämningar efter konstruktioner som vittnar om mänsklig aktivitet och kulturella skikt är arkeologiska föremål. Arkeologiska föremål kategoriseras enligt sitt användningsändamål

Enare Alumalompola . Kuvaaja: Meri Varonen. Objektinumero: AKDG4:24
Enare Alumalompola

Boende och vistelse

Det finns arkeologiska föremål som hänger ihop med boende och vistelse överallt i Finland. I det kalla och fuktiga klimatet har människan varit tvungen att bygga antingen fasta bosättningar eller tillfälliga boplatser till skydd för sig själv och sina djur. En förhistorisk eller historisk bosättning kan ofta identifieras enbart utifrån arkeologiska fynd som gjorts på platsen. Under den historiska perioden har man ofta bott i städer och byar för vilka såväl skriftliga källor som gamla kartor finns bevarade. Många boplatser hänger ihop med binäringar man sysslat med. Till exempel innebar tjärbränning, jakt och boskapens sommarbete ofta långvarig vistelse i närheten av de områden där aktiviteten tog plats. Till exempel är husgrunder och ugnsbottnar som går att urskilja i terrängen tecken på sådan aktivitet. Å andra sidan har människan lämnat spår också efter korta vistelser. Lämningar efter en eldstad kan räcka för att vittna om att någon slagit läger för natten. Läs mer i Arkeologisen kulttuuriperinnön opas: Asuminen ja oleskelu (på finska)

Esbo Finno. Kuvaaja: Georg Haggrén
Esbo Finno

Begravningar

Med begravning avses att en bortgången person efter sin död placerats i en slutlig eller tillfällig grav. De vanligaste begravningssätten är att kroppen bränns eller begravs under jord. Vissa gravsättningar är tillfälliga, såsom sommargravar, där de döda väntat på att flyttas till en permanent begravningsplats.  Farsoter och krig kan å andra sidan innebära massgravar som ibland är mycket stora. De tidsmässiga huvudgrupperna som tar form är å ena sidan de förhistoriska gravarna med varierande strukturer och gravgåvor, och å andra sidan jordgravarna, från slutet av järnåldern och under historisk tid, som baserar sig på kristen tradition. Arkeologiska fynd som gäller begravning är bland annat gravkummel från bronsåldern, brandgravfält från järnåldern och medeltida gravfält. Läs mer i Arkeologisen kulttuuriperinnön opas: Hautaaminen (på finska)

Pudasjärvi Riemuntaipaleenkangas . Kuvaaja: Piritta Häkälä. Objektinumero: AKDG2517:1L
Pudasjärvi Riemuntaipaleenkangas

Näringar  

De huvud- och binäringar som stått för näring och försörjning urskiljer sig i terrängen som arkeologiskt kulturarv från förhistorisk och historisk tid. Huvudnäringarna och de binäringar som varit kopplade till dem har förändrats över tid genom att jägar-samlarekonomin stegvis övergått till industriell ekonomi via jordbruket. Samtidigt har huvudnäringar ofta blivit binäringar. Huvudnäringar har ofta idkats i närheten av boplatserna medan binäringarna funnits längre bort i skogsmarkerna. Jägar-samlarekonomin (jakt, fiske och samlande) har bland annat gett upphov till fornlämningar efter fiske- och jaktplatser medan jordbruksekonomin (jordbruk, boskapsskötsel) lämnat efter sig ödelagda byar och torp med åkrar runtomkring. Spår efter tjänster som erbjudits (hantverk) finns i terrängen bland annat i form av ruiner efter verkstäder och kvarnar, att handel bedrivits ser man där det finns övergivna marknadsplatser och som stadsarkeologiska avlagringar. Professionell tillverkning av föremål och industriell verksamhet visar sig i form av fabriks- och bruksgrunder.

Arkeologiska fynd som vittnar om näringar är också bland annat tjärdalar, kolmilor och odlingsrösen. Läs mer i Arkeologisen kulttuuriperinnön opas: Elinkeinot (på finska) 

Sellinge glasbruk i Mäntsälä. Kuvaaja: Petro Pesonen
Sellinge glasbruk i Mäntsälä

Industrin

Till det arkeologiska kulturarvet över industrin hör såväl lämningar efter produktionsanläggningar i sig som efter deras infrastruktur, såsom samhällen, platser där råvaror införskaffats och transportvägar. Gruv- och industriarkeologin undersöker i första hand produktionsanläggningar som vittnar om teknologi som antingen redan vikit undan eller helt försvunnit. Merparten av de gruv- och industriarkeologiska objekten härrör från 1900-talets tidigare period. På grund av den teknologiska utvecklingen eller förändringar på marknaden kan även industrins moderna grenar förändras eller försvinna snabbt. Dessa undersöks dock ännu i dag som byggnadsarv snarare än arkeologiskt. Läs mer i Arkeologisen kulttuuriperinnön opas: Teollisuus (på finska) 

Liperi Siikakoski . Kuvaaja: Päivi Kankkunen
Liperi Siikakoski

Trafik och kommunikation

Arkeologiska fynd över land-, vatten och lufttrafik och kommunikation är vanliga i Finland. Alltsedan förhistorisk tid har man rört sig längs stigar och vattendrag. Byggandet av det statsdirigerade och lagstadgade vägnätet inleddes i Finland i stor skala under medeltiden, men vägnätet nådde landets mer avlägsna bygder först under 1900-talet. Parallellt med de allmänna vägarna som kopplade landskapen till varandra bildades redan tidigt by- och kyrkvägar. Dessutom fanns det kring byarna stigar som användes för näringsidkandet. Vattendragen har bevarat sin betydelse som far- och transportleder alltsedan förhistorisk tid och in på 2000-talet. I slutet av 1800-talet inträdde järnvägarna vid sidan av väg- och vattentrafiken och i början av 1900-talet lufttrafiken.  Bland de arkeologiska objekten som berättar om trafik finns bland annat medeltida landsvägar som tagits ur bruk, lämningar efter broar och skeppsvrak. Arkeologiska fynd över kommunikation kan exempelvis vara ruinerna av poststationer och optiska telegrafer. Läs mer i Arkeologisen kulttuuriperinnön opas: Liikenne ja tiedonkulku (på finska)

Pälkäne rauniokirkko. Kuvaaja: Helena Ranta. Objektinumero: AKDG5489:1
Pälkäne rauniokirkko

Religionsutövning

Utöver arkeologiska gravfynd finns det också andra lämningar som vittnar om religionsutövande i form av folktro eller kristendom. Det finns arkeologiska fynd över folktro alltifrån förhistorisk tid intill våra dagar. Sådana är bland annat sejtar och skålgropsstenar. Kristendomen börjar uppträda i slutet av järnåldern genom influenser väster- och österifrån. Kristendomens grenar har olika särdrag som gett upphov till egenartat och identifierbart arkeologiskt kulturarv. Den institutionella, hierarkiskt ledda katolska kyrkan anlände, enligt dagens uppfattning, till västra Finland på 1100-talet. Samtidigt spreds den ortodoxa kyrkan åtminstone i någon mån i östra Finland. Under reformationen på 1500-talet trängdes den katolska kyrkan undan. Bland annat hör lämningarna efter medeltida kyrkor och kloster till de kyrkliga arkeologiska fynden. Läs mer i Arkeologisen kulttuuriperinnön opas: Uskonnon harjoittaminen (på finska)

Lieksa Viisikko . Kuvaaja: Tiina Mikkanen
Lieksa Viisikko

Försvar och krigföring

Sedan förhistorisk tid har man befäst områden och platser för att kunna försvara dem. Med krigföring avses olika krigshandlingar, såsom fältslag. De tydligaste tidsmässiga kategorierna som gestaltar sig bland de arkeologiska fynden är förhistoriska fornborgar, borgar från medeltiden och början på nya tiden, 1700-talets bastionsfästningar samt moderna försvarsanläggningar från första och andra världskriget. Den historiska periodens försvarsanläggningar kan grovt delas in i provisoriska befästningsanläggningar (t.ex. skansar, moderna fältbefästningar) och borgar, befästningar och försvarsstationer som byggts för att vara beständiga (såsom medeltida borgar, 1700-talets bastionsfästningar, moderna permanenta befästningar). Läs mer i Arkeologisen kulttuuriperinnön opas: Puolustus ja sodankäynti (på finska)

Var finns det information?

Museiverket upprätthåller ett fornlämningsregister som innehåller information över fasta fornlämningarna i fasta Finland som är fredade med stöd av lagen om fornminnen. Länkar till undersökningar och fynd finns för objekten i registret. Registret uppdateras kontinuerligt.

Fornlämningsregistret är tillgängligt för alla via Museiverkets tjänst Kulturmiljöns servicefönster. Uppgifterna är avsedda för att man ska kunna bekanta sig med kulturmiljön. Om uppgifter över fornlämningar behövs för myndighets- eller planläggningsärenden bör man kontakta Museiverket eller något av de landskapsmuseer som deltar i förvaltningen av fornminnen. Geografiska data för objekten i fornlämningsregistret kan avgiftsfritt laddas ned i Museiverkets nedladdningstjänst.

Den mest omfattande och detaljerade informationen om fornlämningar och fyndplatserna för lösa fornföremål finns i Museiverkets arkiv. Man kan bläddra i uppgifterna i forskningsrapporterna som finns i arkivet och ladda ner rapporterna i databasen Kulturmiljöns forskningsrapporter som man hittar via tjänsten Kulturmiljöns servicefönster. I servicefönstret finns också digitaliserade fyndförteckningar.

I handboken Arkeologisen kulttuuriperinnön opas finns information om vad det arkeologiska kulturarvet innebär i Finland och av vilka typer av objekt det består. Det centrala innehållet i handboken handlar om hur objekten ser ut i terrängen.

Länkar:

Lagen om fornminnenLagen om fornminnen
Arkeologisen kulttuuriperinnön opas (på finska)
De arkeologiska objekten i kulturmiljöns servicefönster (på finska)
De arkeologiska forskningsrapporterna i kulturmiljöns servicefönster (på finska)