Museovirasto 3659Vaaka

Museiverkets historia

Det första statliga organet som övervakade bevarandet av fornminnen i Finland var Arkeologiska byrån, som grundades 19.6.1884. Sedan år 1908 började man använda namnet Arkeologiska kommissionen. Institutionen lades ner år 1972 och i stället grundades Museiverket.

I Sverige intresserade man sig för den egna historien och fornlämningarna redan under stormaktstiden, då man gärna ville uppfatta rikets förflutna som något ärofullt och mäktigt. Intresset för fornlämningarna hade både utrikes- och inrikespolitiska dimensioner. Ämnet anknöt till övriga vetenskapliga intressen som låg i tiden. Fenomenet var allmäneuropeiskt. Det sammanhängde även med att man samtidigt utvecklade statsförvaltningen.

Ett flertal verksamhetsformer och förfaranden inom branschen som t.ex. katalogiseringen av kulturminnen utformades redan på 1600-1700-talen. Man satte i gång med att bygga upp både offentliga och privata samlingar.

År 1666 utfärdades ett plakat som avsåg att skydda fornlämningar och ett antikvitetskollegium inrättades. Kollegiet hade till uppgift att kartlägga och forska i arkeologiska och historiska fornlämningar.

Senare stadganden beträffande fornminnen har ingått i 1734-års lag, där lösa föremålsfynd uppmärksammades.

Under den autonoma tiden vaknade ett starkt intresse för historia till liv i Finland - man ville ge nationen en egen historia, fastän någon statlig självständighet ännu inte hade existerat. Intresset för historien utvecklades speciellt i universitetskretsar och i vetenskapliga sällskap. Inom byggnadsförvaltningen togs restaureringsfrågor upp redan mycket tidigt, fr.o.m. mitten av 1800-talet.

Tanken på ett nationalmuseum i Finland föddes på 1870-talet. Gamla föremål samlades in och förvarades i universitetets historisk-etnologiska museum. I slutet av 1800-talet kom man också till insikt om att de medeltida slotten och kyrkorna höll på att förfalla eller höll på att komma i underläge då man hellre satsade på andra byggprojekt  i det urbaniserade och industrialiserade samhället.

År 1883 utfärdades en fornminnesförordning, som gällde både fasta fornlämningar och lösa föremål. Förordningen förpliktade medborgarna att anmäla om de fornlämningar som de hittade och straff stadgades för den som förstörde sådana.

För forskning av fornlämningar och för skyddet av dem grundades Arkeologisk Komission år  1884. Den leddes av statsarkeologen och ledamöter var representanter för universitetet. Finska Vetenskapssocieteten, Finska Litteratursällskapet. Historiska samfundet och Finska Fornminnesföreningen. Sedan år 1908 började man kalla byrån Arkeologiska kommissionen.

År 1893 förenades de viktigaste kulturhistoriska museisamlingarna och blev Statens historiska museum, som underställdes Arkeologiska kommissionen och som omfattade en arkeologisk, kulturhistorisk och en etnologisk avdelning. Sedan nationalmuseibyggnaden blivit färdig öppnades Finlands nationalmuseum för allmänheten år 1916.

Med tiden utvecklades vården av kulturminnen från att utvalda monument skyddades till den nuvarande vården av kulturarv och kulturmiljö. Skyddslagstiftningen utvecklades (lagen om fornminnen 1963), byggnadsskyddslagen 1964, 1985) och kulturmiljön integrerades med markanvändningsplaneringen (Markanvändnings- och bygglagen 1999).  Vid sidan av äldre kulturföreteelser dök nya samhällsfenomen upp som t.ex. arbetarkulturen samt forskningen och dokumentationen av det industriella samhället och nutiden.

I takt med denna utveckling omvandlades Arkeologiska Kommissionen år 1972 till Museiverket.