Pälkäne Kostianvirta. Kuvaaja: Olli Soininen

Skogsanvändning och arkeologiska fynd

Skyddet av arkeologiska fynd och skogshantering kan vanligtvis anpassas till varandra med mycket små medel. Anmälningar om användning av skog skickas automatiskt för kännedom från Finlands skogscentral till museimyndigheten såvida den anmälda åtgärden är belägen inom en radie på 200 meter från ett objekt som upptagits i i fornlämningsregistret

Fornlämningsregistret innehåller information om både fornlämningar och sådana andra kulturarvsobjekt som på grund av sin ålder normalt inte omfattas av lagen om fornminnen. Också dessa objekt är minnen över tidigare generationers liv och leverne i skogarna och är därför värda att bevaras. I fråga om dessa rekommenderas därför att man fortfar på samma sätt som vid fasta fornlämningar. På anmälan av skogscentralen ges ett utlåtande till den som lämnat in anmälan om skogsanvädningen. I utlåtandet uppges objektets status (fornlämning eller annat kulturarvsobjekt), karaktär och läge med åtgärdsbeskrivning samt ges fallspecifika anvisningar för skogsskötseln.  

Planeringen av skötselåtgärder av skog

Även om själva fornlämningen är fredad är det tillåtet att använda marken i området runtomkring, till exempel för skogsbruk. När man utför åtgärder ska dock fornlämningen beaktas. Detta krav ingår också i kriterierna för bägge skogscertifieringssystemen (PEFC och FSC). Det bästa vore att fornlämningarna märks ut i gårdarnas skogsplaner på samma sätt som andra objekt i skogen som är viktiga för mångfalden. Fornlämningar tar ofta små ytor i anspråk och att beakta dem inom skogsbruket orsakar inte orimlig olägenhet eller extra kostnader. Ofta främjar skogsbruksåtgärder bevarandet av arkeologiska objekt.  

En fornlämning ska alltid märkas ut i terrängen, exempelvis med fiberband, innan skogsarbetet inleds. Man ska också försäkra sig om att alla som arbetar på området känner till objektet. Den mest aktuella informationen om fornlämningar finns i Museiverkets fornlämningsregister. Även om den som planerar avverkningen har tillgång till aktuell information om fornlämningar, kan det vara svårt att notera eller åtminstone att avgränsa objektet i terrängen, och experthjälp kan behövas. Man kan kontakta Museiverket eller en arkeolog vid närmaste landskapsmuseum om man i planeringsskedet inför förnyelseavverkning upptäcker eller vet att det finns fornlämningar eller objekt man tror kan vara fornlämningar på området. Ofta räcker det med ett telefonsamtal för att klargöra hurdana åtgärder som är möjliga på området och huruvida ett gemensamt besök i terrängen behövs. Om beståndet endast gallras är det inte nödvändigt att kontakta Museiverket, förutsatt att körspåren planeras noggrant och inga synliga konstruktioner skadas.

Fornlämningar får inte täckas över

Gallringsavverkning är ofta en positiv åtgärd med tanke på fornlämningar. När landskapet omkring fornlämningen öppnas upp, blir objektet synligt och det blir lättare att bevara det. I samband med gallring ska alla träd ovanpå och i den direkta närheten intill fornlämningen avverkas.  

Man ska inte heller låta nytt skogsbestånd växa upp i konstruktionerna. Vid plantskötseln och i senare skeden är det lättare att bevara fornlämningen om objektet är fritt från trädbestånd, eftersom det då tydligare kan urskiljas i omgivningen.  

Stockar och trä ska alltid förvaras på avstånd från fornlämningen och hyggesresterna ska i mån av möjlighet rensas bort från området där den ligger och runtomkring den. Detta görs även vid gallringsavverkning. 

Markytan och konstruktionerna får inte söndras

Avverkning på ett område där det finns fornlämningar görs helst på vintern, särskilt vad gäller mark med dålig bärighet.  Somliga fornlämningsområden är särskilt benägna att skadas. Då rekommenderas det att man anlitare en skogshuggare. I sådana fall kan det också vara nödvändigt att täcka över körspåren med grenar och trädkronor eller forsla bort avverkade träd med en traktor med skogsvinsch. Inte ens vid tjäle eller när marken är snötäckt får man köra över fornlämningskonstruktioner.

De flesta skador som uppkommer på fornlämningar på grund av skogsbruk sker i samband med att marken bearbetas maskinellt. Bearbetningen innebär nämligen att objektet delvis och ibland till och med helt förstörs. Objekt som ligger under markytan är svåra, eftersom det oftast inte är möjligt att avgränsa det fredade området eller ge instruktioner för bearbetningen utan undersökning. Ofta ger inte heller de synliga tecknen någon tillförlitlig bild av fornlämningens hela omfattning. Samma objekt kan innefatta olika typer av fornlämningar, till exempel så att det mellan rösen finns en boplats under jorden. Därför är det inte tillåtet att maskinellt bearbeta jorden omkring fornlämningar.

Om det finns ett enskilt objekt, såsom ett röse, en tjärdal eller någon annan liten lämning, på området för förnyelseavverkning, kan man förvisso bearbeta jorden i deras närhet. Det säkraste är dock att låta ett större område i terrängen runtomkring objektet förbli obearbetat. Även avlägsnande av stubbar är mycket destruktivt för fornlämningar. Därför kan detta inte göras på eller i närheten av fornlämningsområden. Hyggesbränning kan utföras på ett område för förnyelseavverkning, såvida fornlämningen förblir oskadad. 

Beakta alternativen

På grund av begränsningen av förnyelseavverkning på ett fornlämningsområde och i dess omedelbara närhet, rekommenderas det att man använder metoder för så kallat kontinuerligt skogsbruk. Då kan man undvika maskinell bearbetning av jorden. Ett annat alternativ är någon form av specialavverkning, varpå omloppet för beståndet förlängs. Metoderna för specialavverkning lämpar sig för och stöder också landskaps- och rekreationsvärden och inkluderas i de nya skogsvårdsanvisningarna som läggs fram i skogslagen (1093/1996, uppdaterad 1085/2013).