Från utkanten av Helsingfors till global cirkulär ekonomi

En enorm skrothög reser sig i Eira i Helsingfors 1958. Det är fråga om rivningsgården tillhörande bröderna Manelius skrotupplag på Ärtholmsgatan. Arbetstagarna arbetar flitigt med att sortera skrotmetall och för grannskapets småpojkar erbjuder gården en äventyrs- och lekpark. Pressfotograf UA Saarinen har dokumenterat tidsperiodens återvinningsverksamhet.

På 1950-talet hörde skrotupplag ännu till stadsbilden i Helsingfors centrum. Bröderna Manelius affärsrörelse har flyttat från Fabriksgatan till Ärtholmen. I ett efterkrigssamhälle med brist på allt möjligt var det nödvändigt att återvinna: i regleringsekonomin var skrotmetall en strategisk råvara inom industrin och det var förbjudet att exportera den utomlands. Exportförbudet fortsatte även efter 1953, då all annan reglering efter kriget upphörde.

Finland industrialiserades och urbaniserades på 1950-talet, befolkningsmängden ökade och levnadsstandarden började så småningom förbättras. Detta ökade även mängden avfall och skrot. På den tiden motiverades inte återvinning med miljöskydd, men då gjorde man grundarbetet för återvinningstänkesättet. Såväl industrierna som pressen, skolorna och organisationer uppmanade folk att återvinna begagnade varor för att stävja råvarubristen och främja den ekonomiska tillväxten. Till exempel skapades pantflasksystemet i Finland redan på 50-talet och numera hamnar 90 procent av alla dryckesförpackningar via sortering till återbruk.

I skiftet mellan 60- och 70-talen började man se på återvinning ur perspektivet för användningen av naturresurser. Till en början var detta en rörelse för ungdomar som var intresserade av miljöskydd. Enligt forskare Eine Kuneinen (2011) har återvinningen i Finland framskridit genom enskilda personers medvetenhet, verksamhet och val, inte lika mycket tack vare den offentliga förvaltningen. På 80-talet föddes återvinningspunkter och loppmarknader på gräsrotsnivå. Medborgarorganisationernas sakbytardagar skapade en grund för grundandet av Byholmens återvinningscentral 1990. Centralen erbjuder även miljörådgivning: syftet är att få folk att tänka på konsumtionens inverkan på miljön.

På 90-talet har tänkesättet ”ekologiserats” och man har börjat styra lagstiftningen mot lösningar med hållbar utveckling. Konsekvenserna av det varmare klimatet och befolkningsexplosionen har lyft fram tanken om en cirkulär ekonomi, där idén utgörs av tanken ”jag äger inte, utan jag använder”. Hur styr vi våra levnadssätt från ägande till att dela, hyra och återvinna?

Finland vill vara en pionjär inom cirkulär ekonomi. Vid sidan av en effektivisering av återvinningen borde råvarornas produktion, handelskedja och förbrukning omvandlas till rättvisa och ansvarsfulla sådana. Målet är koldioxidneutralitet, en minimering av materialsvinnet och det ekologiska fotavtrycket samt en ökning av det upplevda välbefinnandet. Cirkulär ekonomi är till exempel biblioteksverk, konstutlåning, matbanker, förmedling av varor och tjänster i sociala medier och återvinning av byggmaterial. Den cirkulära ekonomins mål omfattar även vattenansvarsfullhet samt utveckling av ett ”batteriekosystem”. Här har vi ett framtida verksamhetsfält för gruvindustrin i Finland.

Inkamaija Iitiä

Kamera 8/2020

museovirasto.finna.fi/joka