I mansernas länder - Museiverket I mansernas länder
I Ala-Lozva, på väg hem från länet Perm (beskuren bild). Bild: Artturi Kannisto 1903/Museiverkets Bildsamlingar
I Ala-Lozva, på väg hem från länet Perm (beskuren bild). Bild: Artturi Kannisto 1903 / Museiverkets Bildsamlingar

I mansernas länder

Språkforskare Artturi Kannisto i Sibirien 1901–1906.

Före första världskriget skickade Finsk-ugriska sällskapet tiotals forskare till folk med språk som är besläktade med finskan. Ingen finsk lingvist hade besökt mansernas (vogulernas) länder sedan August Ahlqvist (tre expeditioner 1858, 1877, 1880). Sällskapet ansåg det viktigt att forskningen om denna nations döende språk och folkdiktning skulle fortsätta. Vid sekelskiftet fanns det ännu fortfarande cirka 10 000 manser, men i de södra delarna av bosättningsområdet var förryskningen redan i full gång. Sällskapet valde Artturi Kannisto för expeditionen.

Kannisto reste till Ryssland bland manserna i guvernementen Tobolsk och Perm och stannade på resan från 1901 till 1906. I början av sin resa skaffade Kannisto sig starka rekommendationer och skriftligt förordnande, för i Sibirien förhöll sig både överheten och allmogen skeptiska till alla gäster. Resan gjordes med släde eller båt beroende på årstid, och resesträckan var över 4 000 km.

Kannistos huvuduppgift var att forska i mansernas språk. Av alla finsk-ugriska språk är mansiska närmast ungerska. Man har bevis för att ännu cirka 1000 f.Kr., bildade ungrarnas, mansernas (voguler) och chanternas (ostjaker) förfäder en gemensam ryttarbefolkning på stäpperna söder om Ural.

Kannistos andra mål var att fotografera mansernas förhållanden. Mansernas traditionella näringar var jakt, fiske och renskötsel. Boskapsskötseln höll på att slå rot i liten utsträckning i de södra bosättningsområdena, och de allra sydligaste manserna odlade också marken.

Arbetsdagarna var långa: från åtta på morgonen till nio på kvällen arbetade Kannisto med en lingvist som talade språket som infödd. Ibland hölls bara korta mat- och tepauser. Förhållandena var mycket stränga. I en artikel i Päivälehti 11.6.1903 beskriver Kannisto sin övernattning i en kota täckt med renskinn: ”Att tillbringa en natt i en sådan här kota är inte särskilt roligt för ovana, fötterna har en tendens att frysa även i filttofflor, och när man vaknar på morgonen får man börja med att smälta löst skägget från pälskragen.”

Kannisto trivdes bland manserna. De bemötte ”tjänstemannen utsänd av kejsaren” med respekt. Han lyckades vinna deras förtroende. I ett brev till sin syster 1902 berättar Kannisto: ”Den andra svårigheten är vogulernas misstänksamhet... Men jag har fått så mycket förtroende av dem att de har tillåtit mig att titta på och fotografera deras offerriter”.

Expeditionen gav en stor mängd material att ta med till Finland: cirka 30 000 ordlappar av elva dialekter, folkmelodier inspelade på vaxcylindrar med fonograf, föremål, fotografimaterial och olika arkivdata (bl.a. antalet manser i olika byar).

Fotografier tagna av Artturi Kannisto (1874–1943) och bilder av föremålen som han samlat in kan ses på tjänsterna www.finna.fi och www.museovirasto.finna.fi.

Text: Jaana Onatsu

Kamera 5/2021

En vogul i folkdräkt. Bild: Artturi Kannisto 1905–1906/Museiverkets Bildsamlingar

En vogul i folkdräkt. Bild: Artturi Kannisto 1905–1906 / Museiverkets Bildsamlingar

I Ala-Lozva, på väg hem från länet Perm. Bild: Artturi Kannisto 1903/Museiverkets Bildsamlingar

I Ala-Lozva, på väg hem från länet Perm. Bild: Artturi Kannisto 1903 / Museiverkets Bildsamlingar