Kantelespelaren Miinan Domi 1917. Foto: A. O. Väisänen / Museiverkets Bildsamlingar. Objektinumero: KK3015:32
Kantelespelaren Miinan Domi 1917. Foto: A. O. Väisänen / Museiverkets Bildsamlingar (KK3015:32)

Den tysta hänförelsen

Folkmusikforskaren A. O. Väisänen fotograferade i Gränskarelen.

Armas Otto Väisänen (1890–1969) gjorde en forskningsresa till Gränskarelen under sommaren 1917 när han var 27 år. Där samlade han in dikter, melodier och gråtkväden. ”Det är säkert många av oss som har upplevt folksångares och musikers tysta hänförelse”, skrev han om sin resa.

Det var i sista stund Väisänen besökte ett Gränskarelen med bibehållen kalevalaanda. Den säregna sångtraditionen bland de urfinländare som bodde vid Finska viken var livskraftig i hela Finland ända fram till 1500-talet. I och med reformationen och de nya musikaliska strömningarna från väst började runosångtraditionen försvinna, först i landets västra delar.

 På sommaren 1916 hade Väisänen redan varit på en insamlingsresa i Gränskarelen. Då spelade han in kantele- och sångmelodin ”Voi minä, voi minä vaivane poiga” framförd av Teppana Jänis i byn Maisu i Suistamo.

På bandet Äimäs första singel från år 1975 berättas det om denna samma Teppana Jänis.

Under resan år 1917 ville Väisänen ännu komplettera kantelemelodier och fördjupa sig i gråtkväden.  Resan började i Värtsilä och fortsatte via Korpiselkä och Suojärvi till Suistamo.

I byn Koitto i Suistamo spelade Miinan Domi (Domenti Ivaninpoika Miinin) lugnt på kantele för Väisänen med en drömmande blick in i fjärran. Kantelespelarens fingrar rör strängarna enligt melodin, men hans ögon följer inte fingrarna. Spelaren har sjunkit in i sin tysta musiks värld.

Bland de östersjöfinska folken var gråtkvädena i första hand kvinnornas diktning. På byn Kuikkaniemis begravningsplats i Suojärvi uppförde 72-åriga Virzi-Vašši (Grišan Vassi) ett dödskväde för Väisänen. Hennes stuga låg nära begravningsplatsen och hon hade sjungit till avsked vid många avlidnas gravar. Vid graven önskade gråterskan att marken som tryckte ner den avlidne skulle ha ”samma vikt som videlöv”, alltså vara så lätt som möjligt.

 Från sin resa år 1917 fick Väisänen med sig fotografier, anteckningar och 50 parlografcylindrar med inspelningar. Senare skrev Väisänen ner noterna till en del av inspelningarna.

När Väisänen fotograferade respekterade han dem som fotograferades. De var inte ett namnlöst folk utan arbetskamrater, vars namn och till och med livsöden han ville minnas.

Det var dock inte alltid som man ställde sig positivt till Väisänens arbete. Om sin resa till Estland år 1914 berättar Väisänen: ”Där gick en gumma till prästen som jag bodde hos och sa, vet han inte att hans gäst är antikrist. Med en maskin tar han människornas ansikten – hon menade fotograferingsapparaten – och med en annan deras röster.”

 År 1931 vann Väisänen Rundradions paussignaltävling, som fick 914 förslag. Under pseudonymen Kantele omarbetade han en kantelemelodi som italienaren Giuseppe Acerbi hade skrivit ner i Uleåborg år 1799. Den här paussignalen spelades först upp på kantele, nuförtiden digitalt.

A. O. Väisänens bilder har publicerats i tjänsten Kuvakokoelmat.fi.

Jaana Onatsu

Kamera 3/2017

Gråtkvädarhustrun Virsi Vassi 1917. Foto: A. O. Väisänen / Museiverkets Bildsamlingar

Gråtkvädarhustrun Virsi Vassi 1917. Foto: A. O. Väisänen / Museiverkets Bildsamlingar (KK3015:52)