Kenttäs Sandra i Äkäslompolo 7.7.1954. Intill står sondottern Birgitta, som även kallades för Pikkumuori (Lill-husmor), eftersom hon nästan alltid följde med sin farmor. Foto: Eero Sauri / Journalistiska bildarkivet JOKA / Museiverket
Kenttäs Sandra i Äkäslompolo 7.7.1954. Intill står sondottern Birgitta, som även kallades för Pikkumuori (Lill-husmor), eftersom hon nästan alltid följde med sin farmor. Foto: Eero Sauri / Journalistiska bildarkivet JOKA / Museiverket

På en väglös väg

Den unge reportern Eero Sauri fotograferade Tornedalens liv och människor på 1950-talet.

Sandra Maria Palovaara, det vill säga Kentän Sandra (1881–1963) och Simon Justiinus Äkäslompolo, det vill säga Simpa (1878–1939) gifte sig 1902. De köpte Kenttä-området vid Simpas hemgård i Äkäslompolo, vid foten av Yllästunturi, 1916 för 4 000 mark.

Sandra ärvde endast en gungstol hemifrån, eftersom hon gav resten av sitt arv till sina bröder, sägs det på webbplatsen för Äkäslompolos släktförening. ”Här har vi fjällets dyrbaraste roddstol”, sade Simpa. Sandras bröder byggde ett hus åt dem som kompensation. Timmerhuset uppfördes först i Kurtakko, varifrån Sandra härstammade, och sedan transporterades timret 45 kilometer bort till Äkäslompolo.

Simpa och Sandra fick 11 barn. När en av deras söner, Hannes, avled 1956, togs hans fyra barn omhand av farmor Sandra och brodern Aapo. Hannes dotter Birgitta bor än idag på Kenttä gård.

Den 16-årige lyceieleven Eero Sauris första tidningsfotografi publicerades på framsidan till Kemitidningen Pohjolan Sanomat 14.5.1954. Sauri fick sommarjobb 1955–56 vid en annan Kemitidning, Pohjois-Suomi. Den nyblivne reportern gjorde fotograferings- och intervjuresor runtom i Tornedalen och Fjäll-Lappland och förevigade lappländska personligheter med sin kamera, bland annat gubben Mattila, som var den berömde blodstämmaren J. H. A. Alamattila, och gubben Erkuna, det vill säga renfursten Antti Palojärvi.

Sauri stoppar människor för en stund mitt i vardagsbestyren: med skrällen på fötterna och ett smutsigt förkläde på, helt naturligt. I fotografierna förevigas såväl bärplockande kvinnor som pojkar som återvänder från mjölkhämtningen och far- och morföräldrar, likaså renägare. Ingen är för obetydlig för att bli fotograferad.

Sommaren 1956 ledde Sauris reportageresa till vildmarksbyn Palojärvi, som var belägen trettio kilometer norr om Enontekis kyrkby Hetta, i Lapska armen nära norska gränsen.

Palojärvi är en uråldrig sameby. Antalet bybor uppgick 1956 till 50; 2005 bor endast 25 personer kvar. Sitt uppehälle tjänade de på jordbruk och boskapsskötsel samt renskötsel. Extra inkomster fick man genom att plocka hjortron, fiske och ripjakt.

Sauri berättar att byborna ivrigt såg fram emot en väg till Palojärvi, eftersom resan dit via Leppäjärvi fick göras via gångstigar. Sommaren 1956 var ett 17 man starkt vägarbetslag på plats för att planera landsvägens linjedragning från Hetta via Palojärvi till norska gränsen. Arbetslaget inkvarterade sig i ett tält och bespisningen sköttes av sällskapets egen kock, Erkki Longi.

Sauris reportage Palojärvi – kylä havupuurajan takana (Palojärvi – byn bortom barrskogsgränsen) publicerades 4.8.1956 i Pohjois-Suomi.

När Eero Sauri var färdig med studierna, gick han över från nyhetspressen till tidskriftspressen, först till Kuva-Posti och senare till tidningen Apu. Han blev till syvende sist inte tidningsfotograf, men redan 13 efter reportaget om Palojärvi blev han chefredaktör för Finlands största veckotidning Apu.

Hetta anslöts 1958 via landsvägen till norska Kautokeino. Denna väg är nu en del av Europaväg 45 (E45), som löper från Sicilien till Ishavets strand i Alta kommun.

Raija Linna

Kamera 5/2020

Vägarbetslagets kock, Erkki Longi, bakom en väglös vägsträcka i Palojärvi vildmarksby i Enontekis i juli 1956. Foto: Eero Sauri / Journalistiska bildarkivet JOKA / Museiverket

Vägarbetslagets kock, Erkki Longi, bakom en väglös vägsträcka i Palojärvi vildmarksby i Enontekis i juli 1956. Foto: Eero Sauri / Journalistiska bildarkivet JOKA / Museiverket