Allkonstverk - Museiverket Allkonstverk
Studio Helander: Danskonstnär Martta Bröyer i Helsingfors 1933 (beskuren bild). Bild: Otava/Journalistiska bildarkivet JOKA/Museiverket
Studio Helander: Danskonstnär Martta Bröyer i Helsingfors 1933 (beskuren bild). Bild: Otava / Journalistiska bildarkivet JOKA / Museiverket

Allkonstverk

Konstnärsporträtt ur bokförlaget Otavas pressbildsamling.

På Suomen Kuvalehtis pressfoto uppträder danskonstnären Martta Bröyer i Helsingfors 1933. Den dramatiska böjningen skymmer kroppens konturer som fördubblas i kulissernas skuggor, intrycket av rörelsen påminner om musikens virvlar och filmiskhet. Fotografiet blir en kroppslig dans av ljus.

Allkonstverk var en viktig del av det moderna konsttänkandet: inslag av olika konstformer som musik, drama, bildkonst, poesi och dans kombinerades. Kompositören Richard Wagner introducerade konceptet 1850 i sin essä Framtidens konstverk: allkonstverket var ”genuint skapat av folket mitt i den offentliga arenan och det politiska livet”. Gränserna mellan publik och artist, konst och liv flyter. Idén syns även i samtidskonstens trender som performanser och kroppskonst. Från början hade idén också en politisk ton, konstens gränser sträckte sig mot produktion och samhälle.

Martta Bröyer var dansare, recitatör och koreograf. I Europa studerade hon bl.a. musikpedagog Emile Jaques-Dalcrozens metod för eurytmi, där musik studerades genom fysisk utövning och rörelse, inte teori. Bröyer utvecklade en egen konstform som kombinerade recitation och rörelse. Inriktningens premiär Dansdramatisk cykel sågs i Helsingfors 1927. Bröyer undervisade i sin metod i 45 år. Hon bodde länge i sin födelseort Kronohagen i Sprutmästarens hus, som hon 1974 sålde till Helsingfors stad.

Idén om allkonstverk uttrycks också i konstnären Juho Rissanens centrala verk i hans sena stadie, glasmålningar i Finlands Banks trapphus (1933). Det självständiga Finland byggde upp en nationell identitet och på 1920-talet ansågs monumentala verk i statliga lokaler vara mer värdefulla än enskilda tavlor eller skulpturer. Rissanen använde sin kompositionsfärdighet och modernismens ljusa färger för att anpassa målningen med arkitekturen. Ljuset silade genom glasmålningen när besökarna rörde sig på den ”nationella scenen” i Finlands Banks trapphus. Journalisten Ada Norna intervjuade Rissanen i Paris när de färdiga verken var på väg till Finland. Med Rissanens ord skulle triptyken ”tolka varifrån pengarna kommer till Finlands Bank”. ”Man satte in jordbruket i skördebilden, exportindustrin i timmerflottningen och Helsingfors sillmarknad som framställning för handeln.”

Ada Norna var Uusi Suomis Berlin-korrespondent, och hon bistod också Suomen Kuvalehti. På 1930-talet förhöll hon sig positivt till nationalsocialismen och hade nära band till det nazistiska tyska propagandamaskineriet. Detta garanterade henne tillgång till nazisttidens huvudscener, marsch- och flaggföreställningar, där tysk identitet producerades ”i konstverk, genom konstverk, som konstverk”.

Text: Inkamaija Iitiä

Kamera 8/2021

Konstnär Juho Rissanen i Paris 1933. I bakgrunden skiss av Timmerflottningen. Bild: Otava/Journalistiska bildarkivet JOKA/Museiverket

Konstnär Juho Rissanen i Paris 1933. I bakgrunden skiss av Timmerflottningen. Bild: Otava/Journalistiska bildarkivet JOKA/Museiverket

Studio Helander: Danskonstnär Martta Bröyer i Helsingfors 1933. Bild: Otava/Journalistiska bildarkivet JOKA/Museiverket

Studio Helander: Danskonstnär Martta Bröyer i Helsingfors 1933. Bild: Otava/Journalistiska bildarkivet JOKA/Museiverket